Mongo - för att man vill ha stöd från vänner?

Igår fick jag mig att känna mig som en riktigt idiot. En idiot som inte 'klarar' sig själv och som föredrar att inte leva i en bubbla. En idiot som trodde vänner var där för att stötta, för att ställa upp, för att lyssna, för att offra lite av sig själv till någon annan för att hjälpa till lite. Istället så känner jag mig nu som ett mongo som inte kan klara sig själv, just bara för att man ska tydligen inte behöva dela med sig av sina personliga problem till sina vänner.

Jag går för tillfället igenom en ganska tuff period, mycket tankar och funderingar. Dan, min sambo är alkoholist, eller nykter alkoholist. Det sägs att det är svårt att leva med en alkoholist, men ännu svårare att leka med en nykter sådan.

Dan är duktig, han har tagit sig igenom en kurs i självkännedom, en kurs för att lära sig att leva ett nyktert liv. Han är stark och oerhört motiverad. Trots denna nystart, så är det mycket inom mig som fortfarande är osäkert, kommer ta tid att lära mig att lita på honom igen. Minst 3 år säger de som har erfarenheten.

Alkoholism är en familjesjukdom, den skadar inte bara en person, utan även alla de närmsta. Sätter många sår som tar tid att läka, enda sättet för det ska läka är tillit, bygga upp tilliten från början.

De sista månaderna har jag inte trivts särskilt bra på Malta, lätt rastlöshet, visst kanske kan bero på att jag är mammaledig, men jag vill inte tro att det är det som är problemet, för jag hade inte alls samma urtråkiga liv med Isabelle när hon var i samma ålder som Molly, jag hade ett underbart socialt liv. Mycket lekgrupper, lunch-dejter, promenader osv. Man har inte alls samma sociala liv här som man har för nyblivna mammor i London och även i Sverige.

Det är verkligen en sån här period som man behöver fullt stöd av sina vänner för att orka med, av de flesta har jag naturligtvis fullt stöd. Men efter några kommentarer jag fick igår uppslängt i ansiktet så känns det som att det ska vara fel att söka tröst och stöd, MAN SKA KLARA SIG SJÄLV!!!

Jag själv fungerar på så sätt att jag alltid försöker göra allt för mina vänner, om någon har det jobbigt så släpper jag det mesta för att vara där och stötta och lyssna. Jag har även vänner som gör desamma för mig, men trodde alla vänner gjorde så, för mig är det själva ideen för vänskap. Jag ser det som att visst man klarar sig själv, ingen annan kan agera åt en, men det minsta man kan göra är att åtminstonde bara vara där.